Ett år utan dess like
År 2010 har varit i särklass det bästa året jag har varit med om, det är i alla fall så jag minns det och då måste det ju stämma. Det känns som att jag aldrig förr har varit med om så många roliga, härliga och trevliga händelser under ett år, det går knappt att beskriva, men jag ska göra ett försök - det kommer nog bli många superlativ!
Från allra första början hade vi ett helt fantastiskt nyårsfirande i Grönhult med gnistrande (lagom mycket) snö fritt från raketer och istället fyllt av härliga vänner och hundar och så några lyktor som flög mot skyn. Inte långt därefter kom det lite mer (för mycket) snö men mitt 20-års firande var ändå något i en klass för sig. Överraskningarna haglade, värmen från mina nära strömmade och jag kände mig överväldigad av allt som hade gjort för mig, oförglömligt!
I samma veva träffade jag Robban. Och alla som är i min närhet vet vad det innebär - ett stort leende på mina läppar. Han är min dröm, precis allt jag har önskat mig. Det är inte lönt att skriva mer om detta, för det är det jag känner, han är min dröm!
Vi hade inte mycket mer än träffats förrän jag tog planet ner till Sydafrika och hade de mest otroliga två veckorna semester. Värme, både från sol och nyfunna vänner, bad, shopping, upplevelserna bara radade upp sig efter varandra. Även om jag hade något jag längtade hem till så kände jag mig så avslappnad, jag kunde verkligen ta in och njuta av vad jag var med om, och det var mycket, det var härligt och ett minne för livet!
Knappt hann jag komma in innan nya roliga saker var på gång, Melodifestival i Malmö, första (äntligen!) agilitytävling för säsongen och för Robban i Skurups inomhushall, Tysklandsresa med syskon och en riktigt mysig påsk hemma i Örum. Premiärturen på motorcykel skedde en kall marsdag och blev inte särskilt lång men gav blodad tand. Maj kom med fler tävlingar och då minns vi speciellt Hässleholmstävlingen med Annas enorma picknickkorg och en underbar stuga som vi hyrde i Vittsjö med sjöutsikt och grillning på uteplatsen.
Med maj kom också det som drar ner detta året. Åkes bortgång. Som jag saknar den krabaten! Min lille vän som var min skugga, som alltid var med, som skulle vara med nu. Det är ett ärr i mitt hjärta som jag tror aldrig riktigt kommer läka. Ibland hugger det till och smärtar ordentligt, till exempel nu, tårarna rinner...
I juni skulle vi startat vårt första SM tillsammans i laget, istället blev det motorcykelträff på High caparall med Robban och hans syster med man och son, en mycket trevlig helg i värmen. Det blev midsommar och vi alla vet vilka förväntningar man kan ha på en sådan här helg, vilket vi hade. Bara några dagar innan lyckades vi få tag i en badtunna att hyra och köra upp till Grönhult där vi bjudit in våra vänner. Tyvärr ville inte vattnet stanna i tunnan så det blev istället nattabad i sjön men alla andra förväntningar infriades och det var så nära en perfekt midsommar man kan komma tror jag.
I början på juli fyllde vi bilen och begav oss till Karlskrona, och även denna helg blev en sådan där man väldigt gärna vill minnas. Solen gassade, sällskapet gladde, Lennie tittade hellre på Robban än slalom, men vad för det när allt det där andra omkring var så trevligt? Några dopp i havet blev det, och vips for vi upp utanför Kalmar för att titta på ett hyreshus som såg lite bättre ut på bilderna än i verkligheten.. Kvällen avslutades på bästa sätt med Anna återigen som matfixare, uno, vin och massa skratt.
Agilitytokar som vi är tog jag och Viks och fyllde bilen ännu en gång och styrde kosan lite längre norrut, nämligen till Fagersta och en hel veckas agility. Jag hade tänkt mig en vecka solning, istället blev det en extra tröja varje dag. Men den mysiga stugan, de härliga utflykterna runt i Dalarna och så den goda nyheten; jag fick lägenhet i Kalmar!, vägde upp allt den saknade värmen. Väl hemma väntade min Robban och en veckas jobb för mig innan jag skulle ha två veckors semester tillsammans med Robban. På dessa veckor hann vi åka till Kalmar två gånger, spontant åka till Liseberg och ha riktigt roligt, bli riktigt trötta i armarna av att paddla kanot i två dagar med övernattning och njuta av att spendera mycket tid med varandra.
I augusti ändrades min hemort till Kalmar, med blandade känslor. Redan från första stund har jag älskat denna stad, min lägenhet, mina nya vänner och hur vi lever vårt liv. Det tog inte lång tid förrän Robban lyckades få jobb och en månad senare flyttade han hit. Sedan 14 oktober har vi varit sambos i en etta, och ja, vi trivs och det funkar. Hösten har gått i ett skrämmande fort tempo med intensiv skola, jobb på maxi, börjat träna på gym och allt som hör till att flytta hemifrån.
Julen detta året blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men som tur var hade vi en inbjudan till julmat som vi tackade ja till och hade en väldigt trevlig jul ändå. Nu ska vi snart fira nyår och med detta året i facit, kan det väl inte bli annat än bra?
Den här agilitysäsongen har jag debuterat med Lennie. Det har väl knappast varit något framgångsrikt i resultatväg, men detta året tycker både jag och de i vår närhet att den lille spolingen har utvecklats och mognat. Just nu är han i Örum hos "mormor och morfar" och han är riktigt saknad här, men det är för hans egen skull att slippa vara i stan med massa smällar. Det jag vill fokusera på att minnas med Lennie är framförallt loppet i Fagersta med 5 fel och en delad 10de plats av över hundra starter - det var det bästa loppet både resultatmässigt och det som kändes bäst i vårt samarbete. Det andra är helgen nu i höstas med kursen för Annica Aller, han var SÅ duktig. I princip allting stämde, han ville jobba med mig, lyssnade och jag kunde tajma honom, vi var ett team och känslan efter den helgen är nästan lite tårframkallande av lycka... Det tredje är när vi tränade slalom här i Kalmar precis innan snön kom, jag svävade på moln på vägen hem så duktig han hade varit, han imponerade stort på mig när jag testade hans gränser, vågade prova alla möjliga slalomövningar jag inte trodde han kunde. (det jag helst inte vill minnas är träningstillfället efter när vi bråkade galet mycket, vi stod och skällde på varandra och jag var så arg att jag skakade..hrm..) Men framförallt älskar jag den hunden, den glädjen han ger oss, alltid lika tokigt glad när man kommer hem och öppnar dörren, slänger sig på golvet för att bli kliad på magen och charmar alla, även de han muffar på..lyckas någon annan än Lennie med det?
Ja, detta året har varit något utöver annat. Jag kan inte komma ihåg att jag har känt mig så glad, lycklig och avslappnad så mycket och så ofta som under detta året. Allt jag har fått vara med om och de människor som finns runt mig som gör så mycket för mig. Nu säger jag som Viks, nu siktar vi mot världens bästa 2011!!
Gott nytt år alla!
